Reviderade tider blev temat för det här loppet som redan började med ett missat tåg på fredagen. Som den naviva tidsoptimist man är, tror man att syftet med tidtabeller är att folk ska veta när en resa startar och när man ska vara framme. Tydligen var chaffisen på bussen mellan Härnösand och Sundsvall av den mer kontinentala typen; "vi åker väl när den är full" ... Någon panik var det inte ändå, och 40 minuter och 470 spänn senare, satt jag på tåget mot Stockholmo ... och mjölksyran.
Borde vara nöjd över ett fullföljande och tiden 3:13:05 är väl kanske inte den sämsta, men ... Det känns som skit i alla fall. Fjolårets form fanns inte där helt enkelt, och några ursäkter för det, fanns inte heller. Att kolla in killen med prislappen kvar på dojorna, panikmulandes pasta och sportdryck fem minuter före start, skänkte ingen tröst. Målsättningen att komma under tre timmar fick revideras till att ta mig runt, vilket kändes som en förlust redan från början.
Trots det bjöd vädret på sol och en behaglig temperatur på ca. 16 grader. Att åka ner själv på en sån här grej kändes inte som någon större höjdare och jag hoppas att jag får med mig några compadres till nästa år. Fast ensam är man ju aldrig på ett Lidingölopp och med över 20 000 startande blir det inte särskillt ensamt i spåret. Och tiden man springer hinner man se det mesta, från de mest märkliga outfits till folk som både kräks, kissar och bajsar ned sig. Om det räknas som underhållning får väl var och en bedömma efter eget tycke och läggning ... 
Ett stort tack till Jessi, Roysan och Kattis som öppnar dörrar och lånar ut sängar till en pastamulande, linnementdoftande, osocial och tävlingsfokuserad dåre från norr. Särskillt tack till Jessi som bara finns där, skjutsar och donar. Du är bäst!
