Det är över 30 grader varmt, på radion skvalar arabisk pop och solen är på väg att lämna himlen. Det något skräckslagna leendet hos den här killen, beror till stor del på det faktum att två dive bums, en minut tidigare, var på väg att lämna bilen, medan hastighetsmätaren fortfarande visade på stadiga 100 km/h. Att komma på idén att omförhandla det överenskomna priset med två rejält trötta, (inte helt nyktra), dykare som precis anlänt Egypten, en plånbok fattigare var kanske inte det brajtaste. Men det unika med den här bilden är faktiskt det faktum att den här liraren till skillnad från alla ... ALLA bilförare i Egypten har bägge händerna på ratten, (för stunden). Normalt ligger en hand ständigt på tutan medan den andra används för att ömsom styra, ömsom gestikulera.
På frågan om säkerhetsbälten, förvandlades hela fejset till ett frågetecken. Varför säkerhetsbälten!? Med en nick mot Koranen som ligger på den fårskinsklädda instrumentpanelen förkunnar vår kille att säkerheten redan är ombesörjd ... Under den fortsatta resan råkar Gunte dessutom vifta ner den guldinramade backspegeln vilket håller på ta ända i förskräckelse. Medan Gunte försöker sätta tillbaka spegeln bjuppar jag på medhavda M&M som faller vår chaffis i smaken så till den grad, att han fyller bägge bröstfickorna på sin svettiga skjorta och nöjer sig med det som betalning. Både för resan och sveda och värk på backspegeln. Första hotellet vi bodde på hette Ela-Rosa, ett gammalt kolonialhotell där frukosten bestod av en långpanna med bönor ... och flugor. Men va fa .. vi var där för att dyka. Frukostproblematiken löste vi genom att ta på oss finaste skjortan varje morgon, knalla över till finhotellet tvärs över gatan och med självsäker min hugga in på deras frukostbuffé istället ...
Röda havet är för många sportdykare världens bästa dykvatten med ett otroligt stort utbud av dykcenter och arrangörer med variernade kvalitet och utbud. Jag och Gunte hakade på ett egyptiskt dykcenter där vi kunde extraknäcka lite som guider mot att vi fick sköta oss själva, vilket funkade bra. Vår skeppare var en gammal sjöbuse som kunde sina hemmavatten och första gången jag kom ombord noterade jag att det varken fanns sjökort, gps eller plotter, inte ens en kompass faktiskt. När jag frågade honom efter sjökorten log han med hela ansiktet och pekade med fingret mot huvudet ... tryggt. Men på något sätt hittade han de rev vi skulle till, och hem igen. Alltid med ett leende på huvudet, härligt bekymmerslös. 
Ett skönt avbräck från de kalla vattnen i nordnorge! "The Crazy Swedes" som skepparen kallade oss, efter ett dyk på en av de patrullbåtar som sänktes under sexdagarskriget, ett dyk som faktiskt resten av gästerna fick vänta på, medan Gunte och jag fick privilegiet att titta närmare på vraket. Men hur bra än dykningen är i Röda Havet eller Norge för den delen, har Sverige i särklass världens bästa vrakdykning! Lite nostalgi så här i vinterkylan ... Borta bra men hemma bäst! Hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar